Kamrater!
Idag firar vi 1 maj, alltså den internationella arbetarrörelsens dag. I kalendern står det dock det i Finland officiella namnet för den här dagen – “det finländska arbetets dag”. Det här officiella namnet klingar åtminstone i mina öron rätt så falskt. Och det här bl.a. pga. de tider, som den här platsen där vi idag samlas – de rödas grav i Pojo – påminner om: dvs. den smärtsamma födelseprocess som det självständiga Finland genomgick.
Med först ett inbördeskrig och sedan tiotals år då man försökte tiga ihjäl de grymheter som den vinnande sidan utsatte den förlorande delen av folket. De vanliga arbetare och torpare som dock av svält och sjukdomar i fånglägren.
Om vi ännu en stund blir kvar i historien, så minns vi också – och det är viktigt att minnas – att såren så småningom började läka. Och att folkets gemensamma ansträngningar och lidanden under andra världskriget ledde till att vikten av att samhället förblir enigt blev en ledstjärna för vårt lands utveckling. Man förstod, för att använda ett väldigt bekant uttryck, att “kaveria ei jätetä” och att denna regel måste gälla i alla frågor som gäller samhället.
Därför byggde vi i Finland upp en välfärdsstat. Med målet att alla, oberoende av bakgrund, ska ha möjlighet till en bra utbildning, till en fungerande allmän sjukvård, till vård på ålderdomens dagar och till en pension som man kan leva på. Socialtjänsten utvecklades också för att stöda människor i deras svåraste stunder och för att trygga att alla har en möjlighet till ett värdigt liv.
När vi tar i beaktande den här vår gemensamma historia – hur är det då möjligt att vi har hamnat i den situation där vi är idag? Där landets regering skär ner flera hundra euro i månaden från dem som har det allra sämst, som kanske är ensamstående föräldrar, som kanske inte får ett heltidsjobb, eller som kanske inte kan vara i jobb pga. sjukdom? Och det här på samma gång som man ger stora skattelättnader åt höginkomsttagare? Och när man skär ner från den offentliga sjukvården på samma gång som man ger hundratals miljoner i stöd åt den privata hälsovårdsbusinessen?
Och dessutom besluter man att skära ner från socialtjänsterna bara några veckor efter att vi har fått en chockerande påminnelse om hur viktigt det är att familjer och barn skulle få tillräckligt med stöd och hjälp – så att det inte bara skulle gå som i skolskjutningen i Vanda? Och dessutom tänker man skära ner på strejkrätten så radikalt, att internationella organisationer måste ta kontakt med Finlands regering för att protestera – och det här trots veckor av bitter arbetskamp? Och inte nog med det, man skär t.o.m. ner från studerande i en situation där många studerande lider av utmattning, när de försöker klara av sina studier så snabbt som möjligt, medan de jobbar på sidan om för att klara livhanken.
Vi hamnade i den här situationen därför att en del av vårt folk började glömma hur oerhört viktigt det är att det råder enighet i samhället. Den här förändringen började från den klassiska höger, borgarna, och situationen blev snabbt ännu sämre när högerpopulisterna äntrade scenen, och började så split mellan oss arbetare.
Och jag tycker det är viktigt att minnas att när vi talar om arbetare så innebär det alla dom som förtjänar sitt levebröd genom sitt dagliga arbete. Och också alla de som söker efter sådant arbete, som annars skulle arbeta men som är arbetsoförmögna, och alla de som studerar för att få ett arbete. Och också de som är i pension, efter ett långt liv i arbete.
Och det är sak samma om man gör sitt arbete som småföretagare, på ett kontor, eller hemifrån, på en fabrik eller fast utomhus på ett bygge. Alla vi som förtjänar vårt levebröd endast genom det arbete vi gör dagligen, vi är arbetare och vi måste hålla ihop, vara lojala med varandra och arbeta för våra gemensamma intressen.
Det här är oberoende av modersmål, hudfärg, livsstil, eller hur mycket eller lite vi har studerat. Eller i vilket land vi är födda eller var vi bor just nu – är det sen i Ukraina, i Gaza eller på det södra halvklotet, i Raseborg, på glesbygden eller i en betongförort i Helsingfors – vi arbetare måste hålla ihop och vara lojala mot varandra, och organisera oss.
Det här därför att de som får sin inkomst från vinsten på det jobb som vi gör, dvs. de som äger de företag där vi arbetar, de kommer inte att övervaka våra intressen eller rättigheter. Och det är viktigt att komma ihåg att de är mycket färre än oss arbetare, och det här borde också synas i politiken.
Den här förfärliga utvecklingen som vi ser just nu i Finland skulle inte ha varit möjlig om inte en alltför stor del av oss arbetare hade glömt vem de borde vara lojala med. Istället blev de missledda av unkna ideologier som rasism, högerextremism och fascism.
Men i rättvisans namn måste vi också komma ihåg att de arbetare som var med och röstade den nuvarande blåsvarta regeringen till makten också är offer – offer för bedrägeri och lögner. De blev ju lovade att välfärdsstaten skulle bevaras. De blev lovade att man inte skulle skära från de fattiga. De blev alltså lögnaktigt lovade en sådan sammanhållning och gemenskap för den vanliga arbetande befolkningen, som i verkligheten arbetarrörelsen kan ge dem.
Nåja, nu är vi i den här situationen för tillfället där vi arbetare inte har någon representation i landets regering. Istället har vi en regering som endast driver en liten ekonomisk elits intressen. Men ändå, trots allt, och kanske just pga. det här så ska vi idag koncentrera oss på att fira den internationella arbetarrörelsens dag. Det här just därför att det nu är viktigare än någonsin att hålla arbetarrörelsens flagga högt: i vår vardag, i vårt fackliga arbete och i vårt politiska engagemang.
Så att vi både kan rida ut den högerstorm som den nuvarande regeringen har piskat upp och att vi i bästa fall så snart som möjligt kan sätta ett stopp för den blåsvarta högerns oerhört skadliga politik. Eftersom demokratin borde tjäna hela folket.
Med dessa ord önskar jag en glad 1 maj!