(Publicerad i Västra Nyland 8.7.2023)
I ett svar till bl.a. mig i VN (30.6.2023) hänvisar Henrik Wickström till kommande generationer när han försvarar regeringsprogrammet. Det är ett knepigt argument, eftersom vi inte kan fråga kommande generationer vad de önskar sig. Jag t.ex. tror att de skulle önska sig ett samhälle liknande det som dagens finländare har vuxit upp i: med fungerande offentlig hälsovård, med socialt stöd för dem som har problem och med möjlighet för alla att studera oberoende av familjebakgrund.
Jag tror att framtidens arbetstagare vill ha råd att stanna hemma när de är sjuka eller våga strejka utan risk om flera hundra euros böter, om man tycker att man blivit orättvist behandlad. Men är det då så att framtida finländares livsvillkor är hotade av en krisande statsekonomi eller konkurrenskraft, som Wickström låter förstå?
Det finns rätt så få tecken på det. Finland har en hög kreditvärdighet, dvs. internationella expertorganisationer anser att vi har en stabil ekonomi. Det här beror kanske på att Finlands statsskuld ligger under medelvärdet i EU. Det kan också bero på att vår sysselsättningsgrad länge har vuxit, också under den förra regeringsperioden, trots pandemin och kriget. Att vi ännu ligger lite efter Sverige beror enligt en analys från Arbets- och näringsministeriet (22.11.2022) bl.a. på att det finns fler offentligt anställda i Sverige.
Att försvara nedskärningarna med att man vill ta hand om de svagare känns tyvärr inte realistiskt. Det är just de svagare som regeringsprogrammet går hårdast åt, bl.a. i form av sänkt bostadsbidrag och arbetslöshetspenning samt försämrat anställningsskydd.
Inte heller de sjuka tycks man villa ta hand om. Finlands Läkarförbunds verksamhetsledare Janne Aaltonen konstaterar i en intervju i Lääkärilehti (19.6.2023) att Finland i och med de nedskärningar i miljardklassen som den nya regeringen planerar inte längre kommer att ha en offentlig finansiering av sjukvården på nordisk nivå. Istället kommer vi enligt Aaltonen att sjunka till samma kategori som de baltiska länderna.
Wickström hänvisar till sänkningen av inkomstskatten, som ska kompensera en del av inkomstbortfallet från obetalda sjukdagar. Han glömmer dock att nämna höjningen av konsumtionsskatter, som enligt regeringsprogrammet ska motsvara hälften av den sänkningen. Låg- och medelinkomsttagarna betalar en större del av sin skatt genom just konsumtionsskatter, så den reformen innebär att skattebördan flyttas från de som har högre inkomst till de som har lägre. En analys i Helsingin Sanomat (22.6.2023) visar att skatterna kommer att sänkas med över tusen euro mer per år för hög- än för medelinkomsttagare.
Den nya regeringens beslut att sänka skatterna åt just höginkomsttagare måste tolkas som i högsta grad ideologiskt, inte rationellt ekonomiskt. Den s.k. nedsippringsteorin, dvs. att om man ger de högsta inkomstklasserna ännu högre inkomster så gagnar det alla andra, har ju visat sig stämma dåligt överens med verkligheten. De pengar som omfördelas till de högsta inkomstklasserna hamnar främst på redan tjocka sparkonton, på bekostnad av dem som skulle ha behövt pengar för sitt dagliga bröd. Den här utvecklingen har märkts i bl.a. Sverige, där klassklyftorna har ökat kraftigt genom liknande reformer, vilket bl.a. tar sig uttryck i form av våldsam kriminalitet hos ungdomar uppvuxna i de fattigaste förorterna.
Det är kanske beskrivande att det behövs samarbete med ett parti som utnämnde en nynazist-sympatisör som minister (alltså Sannfinländarna) för att få igenom ett så här hårt nedskärningsprogram. I utbyte har man fått göra eftergifter i form av invandrarfientliga åtgärder som definitivt inte kommer att förbättra just tillgången på arbetskraft, som Wickström också skriver om. Kanske det är ett sådant Finland som Sfp vill överlämna åt kommande generationer, men vill verkligen de som röstar på Sfp det också?
Jan Rundt