(Publicerad i Västra Nyland 22.6.2023)
För många var det något av en chock när regeringsprogrammet offentliggjordes för en vecka sedan. Samlingspartiet hade ju tidigare utlovat mera pengar i fickan för arbetstagare och att nedskärningarna kunde göras utan att det påverkade vanliga medborgare.
Det andra största partiet Sannfinländarna hade lovat att bara man skär tillräckligt av invandrarna så skulle resten av den offentliga ekonomin vara i balans igen. SFP, i sin tur, sade sig inte vara redo att gå med i en regering som bedriver sannfinländsk politik.
De här vallöftena rimmar illa med att villkoren för invandrare nu ska skärpas så till den grad att en några månaders arbetslöshet kan leda till förlorat uppehållstillstånd. Eller med att regeringsprogrammet kommer att innebära mindre pengar i fickan för arbetstagare.
En oavlönad sjukfrånvarodag kan innebära flera hundra euro inkomstbortfall för medelinkomsttagaren och jämför man det med den utlovade sänkningen av inkomstskatten går det som bäst jämnt ut. Tar man sedan i beaktande den höjda mervärdesskatten på dagligvaror, bl.a. mediciner, så blir det mindre pengar att röra sig med i praktiken.
Vad som sker är alltså en övergång från progressiv beskattning till platt skatt, som främst drabbar låg- och medelinkomsttagare. Genom inkomstbortfall, mindre anställningsskydd, nedskuren arbetslöshetsersättning och ett uttunnat ekonomiskt skyddsnät för dem som kämpar med motgångar i livet kommer många att få det betydligt svårare att ha råd med basförnödenheterna.
För en arbetslös ensamstående förälder kan det månatliga stödet sjunka med flera hundra euro. Några motsvarande åtgärder för att engagera höginkomsttagare i det så kallade ekonomiska talkot lyser fullständigt med sin frånvaro i regeringsprogrammet.
Finland står inför en märklig situation på det sättet att vi får en regering som inte representerar det som majoriteten av folket önskar, utan istället viljan hos ett par väldigt distinkta minoriteter.
De flesta finländare vill, enligt flera undersökningar, bevara vår välfärdsmodell. Den nya regeringen däremot lovar skära ner på just det sociala skyddet och från hälsovården, samt att göra arbetsmarknaden mer otrygg. De flesta finländare anser att Finland borde vara ett öppet, modernt land där invandrare känner sig välkomna att börja ett nytt liv. Ändå har vi nu en regering där Sannfinländarna får förverkliga en stor del av sin helt motsatta vision, eftersom de i utbyte hjälper Samlingspartiets i sin strävan att avveckla välfärdsstaten.
Det är ju inte utan att man frågar sig var SFPstår i allt det här? Henrik Wickström försvarar regeringsprogrammet i VN (20.6.2023) med att där omnämns Raseborgs och Borgå sjukhus samt kustbanan. Att det i ett par hundra sidors dokument finns en mening som omnämner kompetenscentrum ändrar väl inte på det faktum att det är HUS som avgör var och vilken hälsovårdsservice som de facto ordnas i sjukhusen? Kustbanan omnämns lika kort, tillsammans med nästan tio andra banavsnitt omkring i landet, och det är lite svårt att tro att just kustbanans framtid skulle stå och falla på denna extremt högervridna regeringskoalition.
Är det faktiskt så att SFP av sina väljare har fått mandat att förverkliga den här politiken i arbetsmarknads-, välfärds- och invandrarfrågor? I så fall måste det vara av en sådan del av den svenskspråkiga väljarkåren som jag själv inte har lärt känna.
Jan Rundt