(Publicerad i Västra Nyland 28.4.2025)
Rubriken syftar på den märkliga valkampanj vi bevittnade för två år sedan, då samma högerpartier som t.o.m. hade krävt att staten betalar ut ännu mer stöd under pandemin och energikrisen då Rysslands anfallskrig inleddes, plötsligt gjorde en tvärvändning och påstod att Marins regering hade tagit alltför mycket lån för att just betala ut stöd.
Under den våren fick vi höra hur statsskulden skulle få Finland att gå under och hur den enda räddningen var att rösta på ett parti som utgav sig för att verkligen förstå sig på ekonomi, dvs. Samlingspartiet. Vid sidan om lovade Sannfinländarna att inte skära från låginkomsttagarna och Sfp att inte göra sannfinländsk politik.
Efter valet bildades en regering som gav allt annat än det som hade lovats. Ekonomer varnade att det var katastrofalt att göra så stora nedskärningar mitt i en recession, och de fick rätt: Finlands ekonomi har stått på knä de två senaste åren. Sannfinländarna i sin tur hade inga problem med att skära just från de fattigaste.
Det som nu efter halvtidsöversynen ter sig uppenbart är att regeringens nedskärningar främst motiverades av en strävan att köra ner välfärdsstaten, inte balansera ekonomin. Nu ska hundratals miljoner bort från statens inkomster (alltså skatterna) i ett läge då vi vet att välfärdstjänsterna är underfinansierade. Inte ens regeringens själv påstår längre att de kommer att stoppa statsskuldens tillväxt.
Samlingspartiet vet att när man underfinansierar de offentliga tjänsterna så är människor tvungna att köpa samma tjänster – dyrare – från den privata sidan. Det här passar en stor del av deras väljare, som äger aktier eller företag som detta gagnar. Sannfinländarna å sin sida tror att det främst är någon sorts sämre folk som har behov av välfärden eller så bryr de sig bara inte, så länge någon invandrare också drabbas.
Regeringspartierna hoppas säkert att de breda folklagren koncentrerar sig på den miljard som ska skäras ifrån deras skatter, medan samma människor betalar dyrt i form av försämrad hälsovård, utbildning och kommunal ekonomi. De ska helst inte tänka på att de som förtjänar mer än 100 000 euro i året får en närmare tiofaldigt stor sänkning av sin inkomstskatt. Samt att alla som hör till fackföreningar – nästan 2 miljoner arbetstagare – får betala för kalaset genom förlorad skattefrihet på fackföreningsavgifter.
Den förlängda effekten att avskräcka arbetstagare från att vara med i fackföreningar för att försvara arbetstagarnas rättigheter talar sitt tydliga språk om högerns värderingar. Och skvallrar om att det aldrig handlade om statsskulden.
Jan Rundt