Kaupunginhallituksen jäsen / Medlem i stadsstyrelsen
Kaupunginhallituksen edustaja kulttuuri- ja vapaa-ajan lautakunnassa / Stadsstyrelsens representant i kultur- och fritidsnämnden
Hyvinvointialueen valmius- ja turvallisuuslautakunnan varajäsen / Suppleant i beredskaps- och säkerhetsnämnden för välfärdsområdet
Olin ehdolla hyvinvointialueen valtuustoon. Olen ollut viime vaalikauden varavaltuutettu ja Valmius- ja turvallisuuslautakunnan jäsen. Minulla on siis ollut hyvä mahdollisuus saada kuva sote-alueen toiminnasta sen alusta lähtien.
Olen tullut tunnetuksi nykyisen soten hallintomallin kriitikkona ja Uudenmaan erillisratkaisun vastustajana.
Uudenmaan pirstominen neljään hyvinvointialueeseen, Helsinkiin ja Husiin johti siihen, että kansalaisten yhdenvertaisuus Uudellamaalla ei toteudu, eikä yhtenäisiä ja asianmukaisia palveluja saada turvattua. Mallin vakava puute on se, että siinä jää toteutumatta sote-uudistuksen tärkein syy: perusterveydenhuollon ja sosiaalihuollon yhteensovittaminen erikoissairaanhoidon kanssa.
Läntisellä Uudellamaalla se johti Espoo-johtoisen keinotekoisen alueen muodostamiseen, jossa alueen muut kunnat ovat Espoon takapihaa. Sen seurauksena palveluverkkoa on keskitetty ja matkat palvelupisteisiin ovat kasvaneet. Samaan aikaan Hus-yhtymä on raskaalla kädellä karsinut Lohjan ja Raaseporin sairaaloiden toimintaa. Myös alueen ensihoidon ambulanssien määrää on vähennetty. Palvelujen digitalisointi ja keskittäminen vaikeuttaa eniten autottomien ja digitaidottomien ihmisten asemaa. Moni- ja pitkäaikaissairaat, vähävaraiset usein ikääntyneet ihmiset ovat kärsineet eniten tästä politiikasta. Leikkaukset ovat kohdistuneet myös mielenterveys- ja päihdeasiakkaisiin ja vammaisiin ihmisiin. Massiiviset asiakas ja potilasmaksujen korotukset vaikuttavat eniten pienituloisiin ihmisiin.
Aluevaltuustoon tarvitaan ihmisiä, jotka tuntevat näiden ihmisten hädän. Valitettavasti palvelujen rahoitus on Valtiovarainministeriön käsissä ja pääministeri Orpon ja valtiovarainministeri Purran ohjauksessa. Molemmat ovat vakuuttaneet, ettei lisärahoitusta hyvinvointialueille tule. Aluevaalit voivat kuitenkin muuttaa aluevaltuuston hallituspolitiikan nöyrästä toteuttajasta elimeksi, joka puolustaa asukkaiden perustuslaissa todettua oikeutta hyvään sosiaali- ja terveydenhuoltoon.
Taustani ja osaamiseni
Olen koulutukseltani valtiotieteen kandidaatti ja minulla on myös johtamisen erikoisammattitutkinto. Olen työskennellyt sosiaalityöntekijänä ja alan esihenkilötehtävissä yli 40 vuotta. Tällä hetkellä työskentelen toiminimiyrittäjänä sosiaalihuollon asiantuntijana.
Olen toiminut pitkään sosiaali- ja terveydenhuollon kunnallisissa luottamustehtävissä kuten sosiaali- ja terveyslautakunnassa 35 vuotta. Olen myös ollut Husin hallituksen jäsen 17 vuotta.
Olen ollut STM:n sosiaali- ja terveydenhuollon järjestämislakia kirjoittavan työryhmän jäsen ja selvityshenkilö. Olen toiminut jäsenenä useissa valtakunnallisissa asiantuntijaorganisaatioissa.
Jag ställde upp som kandidat i välfärdsområdesvalet. Under den förra fullmäktigeperioden har jag varit suppleant i beredskaps- och säkerhetsnämnden. Jag har alltså fått följa med välfärdsområdets arbete på nära håll genast från starten.
Jag har blivit känd som en kritiker av den nuvarande organisationsmodellen för välfärdsområdena och som en motståndare av Nylands särlösning.
Det att Nyland delades upp på fyra välfärdsområden samt Helsingfors och HUS har lett till att nylänningarna inte blir lika behandlade, eftersom likvärdiga och kvalitativ service inte kan tryggas åt alla. Modellens största brist är att den inte möjliggör det som var det viktigaste målet med välfärdsreformen: det att den grundläggande hälsovården, socialvården och specialsjukvården skulle kunna integreras och göra nära samarbete.
I Västnyland ledde reformen till att vi fick ett onaturligt Esbo-dominerat välfärdsområde, där de övriga kommunerna behandlas som om de vore Esbos bakgård. På grund av detta har servicenätet koncentrerats till Esbo, vilket innebär att avståndet att resa för att nå tjänsterna har växt oerhört mycket i den västra delen av regionen. På samma gång har HUS-sammanslutningen med hård hand skurit ner på verksamheten vid sjukhusen i Lojo och Raseborg.
Digitaliseringen och centraliseringen av servicen försvårar livet särskilt för de som inte har bil eller omfattande digitala färdigheter. Mång- och långtidssjuka, fattiga och seniorer hör till dem som främst lider av den här politiken. Nedskärningarna har också drabbat de som lider av psykisk sjukdom och missbruk, samt de som har funktionshinder. Massiva höjningar av kund- och patientavgifterna orsakar främst problem för låginkomsttagare.
I välfärdsområdets fullmäktige behövs människor som förstår de här gruppernas nöd. Tyvärr är finansieringen av social- och hälsovården i händerna på finansministeriet och styrs av statsminister Orpo och finansminister Purra. Båda har slagit fast att välfärdsområdena inte kommer att få mera pengar.
Välfärdsområdesvalet kan dock förändra den politiska balansen inom området, så att fullmäktiget istället för att vara en ödmjuk förverkligare av regeringens politik blir en instans som försvarar invånarnas i grundlagen fastställda rätt till en välfungerande social- och hälsovård.
Bakgrund och kunnande
Jag har en kandidatexamen i statsvetenskap och en specialyrkesexamen i ledarskap. Jag har jobbat som socialarbetare och i förmansställning inom socialbranschen i över 40 år. För tillfället jobbar jag som egenföretagare som sakkunnig i socialvården.
Jag har länge innehaft kommunala förtroendeuppdrag inom social- och hälsovården, exempelvis i social- och hälsovårdsnämnden i 35 år. Jag har också i tiderna varit styrelsemedlem i HUS i 17 år.
Jag var medlem och fungerade som utredare i arbetsgruppen som skrev lagen om ordnande av social- och hälsovård vid social- och hälsovårdsministeriet. Jag har också varit medlem i flera riksomfattande sakkunnigorganisationer.