(Publicerat i Västra Nyland 16.6.2025)
Finland hör till den minoritet av världens länder som inte ännu har erkänt den palestinska staten, något som däremot 75% av alla medlemsländer i FN har gjort. Också i Norden hör Finland till en minoritet: Sverige, Norden och Island har alla tre erkänt den palestinska staten. Tvåstatslösningen anses allmänt vara det bästa sättet att komma vidare för att bryta det låsta läget mellan Israel och Palestina.
I en insändare i VN (8.6) skriver Jan Tunér att finländska politiker inte borde förespråka en tvåstatslösning pga. Hamas och hävdar att politikerna borde bekanta sig bättre med Hamas för att få mer insikt i Israel-Palestina-konflikten. Påståendet är svårförståeligt eftersom Hamas ju redan är klassat som terrororganisation av EU och det knappast finns en enda politiker i detta land som inte fördömer organisationens attack i oktober 2023.
Att erkänna en stat för ett folk som – särskilt i Gaza-remsan – lider oerhört av kriget (med enligt neutrala källor åtminstone 50 000 dödade civila) handlar ju inte om att ge stöd åt någon viss organisation som verkar inom området. Tvärtom kan vi anta att en radikal organisation som Hamas inte skulle ha en så stark position (bl.a. genom att militärt ha övervunnit sina politiska motståndare) som nu, om de inte fick verka under så svåra humanitära omständigheter att ett fredligt politiskt arbete har väldigt dåliga förutsättningar att lyckas.
När presidenten, statsministern och utrikesministern nyligen gick ut med ett krav (dock utan något hot om sanktioner) på Israel att tillåta humanitär hjälp till Gaza och att påbörja fredsförhandlingar med en tvåstatslösning som utgångspunkt gick sannfinländska och kristdemokratiska politiker ut i offentligheten och sade sig vara av något avvikande åsikt. Det är tydligt att det som bl.a. hindrar vårt lands regering från att klarare ställa sig på rätt sida av historien är de unkna fläktar av rasism som regeringen på grund av ett visst regeringsparti lider av.
Är enigheten i denna regering, som hittills främst har lyckats med att avveckla vårt välfärdssystem och förvärra den ekonomiska recessionen och arbetslösheten, faktiskt värd att försöka rädda på det palestinska folkets bekostnad? Borde inte de regeringspartier som har en folkrättslig ryggrad – av vilket Sfp förhoppningsvis är ett – driva på strävan att hinna ikapp övriga nordiska länder och stå upp för den återstående del av det palestinska folket som ännu är vid liv?
Jan Rundt