(Publicerad i Hbl 31.3.2025)
Finansieringen av social- och hälsovården sköts nu både genom stöd som kanaliseras genom den offentliga sektorn och genom den privata social- och hälsovårdsbranschen. Det ökade stödet till den privata sektorn läcker dock ut ur systemet och rakt in i hälsovårdsföretagens vinstmarginal. Medan låginkomsttagare inte har någon möjlighet att utnyttja de privata tjänsterna.
Flerkanalfinansieringen leder till överlappande service och att olika grupper av patienter behandlas ojämlikt. De som har tillgång till arbetshälsovård får klart bättre service än de som står utanför arbetslivet. Det här drabbar exempelvis orättvist hårt dem som nu blir arbetslösa utan egen förskyllan pga. recessionen. Dessutom leder den rikliga finansieringen av den privata hälsovården till att den offentliga vården har svårt att locka tillräcklig arbetskraft.
Vi borde därför avveckla systemet med flerkanalfinansieringen. Hälsovården kan delas in i den offentliga vården, arbetshälsovården och den privata hälsovården. Det går att komma till läkare via tre olika rutter: via hälsocentralen, arbetshälsovården eller en privat läkarstation. Arbetshälsovården består i sin tur dels av den lagstadgade och dels den frivilligt erbjudna vården.
Till den lagstadgade vården hör hälsovård som relaterar direkt till arbetet såsom hälsogranskningar, stöd för arbetsförmågan och vård av yrkessjukdomar. Denna lagstadgade vård borde stärkas. FPA-stödet till den av arbetsgivaren frivilligt erbjudna vården borde dock dras in.
Varför? Låt oss ta ett konkret exempel: som värst får kunder inom arbetshälsovården en dyr läkartid för att visa upp lite snuva eller ett skrapsår inom någon timme från tidsbokningen, på samma gång som allvarligt sjuka tynar bort i alltför långa vårdköer på den offentliga sidan. Dessutom förloras reda pengar på att uppehålla två parallella system.
Harry Yltävä