Publicerad i Västra Nyland (december 2025)
I en insändare (VN 5.12) skriver Henrik Wickströms om de hårda nedskärningar som Västra Nylands välfärdsområde har gjort under sina första år. Han berättar att SFP ifjol ville ge mer pengar åt HUS och hävdar att det kunde ha räddat service i Raseborg och Lojo. Han påstår att de övriga partierna, däribland mitt eget, Vänsterförbundet, inte understödde förslaget pga. en önskan att “vara bäst i klassen”.
Detta kräver ett svar. För det första var det många som kommenterade SFP:s utspel om HUS-finansieringen med att det inte är så som HUS fungerar. Det går inte att ge öronmärkta pengar till HUS och be dem bevara någon viss service. HUS bestämmer själv hur pengarna används. Tyvärr tedde sig förslaget som ett spel för gallerierna inför välfärdsområdesvalet, i hopp om att publiken inte skulle förstå det omöjliga i förslaget.
Sedan över till påståendet att andra partier ville vara “bäst i klassen”. Det stämmer säkert att SFP:s regeringskollega Samlingspartiet, som har en stark roll inom Västra Nylands välfärdsområde, har velat visa att det är möjligt att möta de extrema krav på inbesparingar som regeringen har varit ovillig att kompromissa med. Samlingspartiet har säkert velat vara bäst i den klass som dansar efter lärarens – i det här fallet den regering där både SFP och Samlingspartiet sitter – pipa.
Problemet är att den nuvarande regeringen har definierat “bäst i klassen” som något helt annat än att erbjuda en bra vård med en realistisk finansiering. Istället har “bäst i klassen” kommit att innebära massuppsägningar av hälsovårdspersonal, nedkörning av servicen utanför de största orterna och att välfärdsområden i desperation gör budgeter som inte uppfyller lagens krav. Att andra partier då måste se till helheten och fråga sig när det går att rädda service och när man måste ge vika för kraven på nedskärningar är en tragisk följd i sammanhanget.
Det börjar bli tydligt för väldigt många finlandssvenskar att det är problematiskt att ge sin röst till ett parti som är redo att å ena sidan skära i välfärden för att möjliggöra skattesänkningar för de högsta inkomstklasserna, medan man å andra sidan ska försöka rädda servicen endast på den egna väljarkårens hemorter. Det här receptet fungerar inte i längden.
Man måste trygga den offentliga hälsovården på en nationell nivå, för att det också ska finnas bra och tillräcklig service för oss som hör till en språklig minoritet eller bor längre bort från storstaden. Wickström har rätt i att det här kommer att bli en viktig valfråga, och därför får vi hoppas på en stor förändring i landets politik efter denna regeringsperiod.
Jan Rundt