(Publicerad i Västra Nyland 9.2.2025)
I en insändare i VN (4.2) skriver Mats Nylund från SLC att om vi inte i Finland fortsätter avverka så mycket skog som nu, så kommer ändå någon annan att göra det, så därför bör vi fortsätta som hittills. Bakom insändaren ligger rapporten som Naturresursinstitutet gav ut nu i januari, som visar att Finlands skogar inte längre utgör kolsänkor utan har förvandlats till källor till koldioxid, just pga. den stora mängden avverkningar.
Resonemanget haltar bland annat såtillvida att det enda sättet att stävja överförbrukning av en råvara inom ramarna för en marknadsekonomisk logik är genom att bromsa användningen av samma vara genom en minskad tillgång och därmed ett högre pris. Det som sker just nu i Finland är uttryckligen en överförbrukning av råvaran skog eller trä och det som Nylund föreslår är att vi ändå ska köra på bara.
Den mindre övertygade om marknadsekonomiska lösningar för att stävja miljöförstöringen skulle kunna använda Nylunds uppmaning som ett bevis på att andra, tuffare metoder krävs. Det räcker tydligen inte med hotet om straffavgifter, som för Finlands del enligt beräkningar kan uppgå till 1,5 miljarder euro, utan kanske man istället borde införa kvoter som man inte får överträda?
Nylund hänvisar till ekonomiska faktorer, dvs. risken att förlora 2 miljarder i exportintäkter, men är då tanken att skattebetalarna i sin tur ska stå för nästan lika mycket i straffavgifter för uteblivna kolsänkor? Den mer marknadsekonomiskt lagda skulle ju kunna dra öronen åt sig, och tänka att det låter misstänkt mycket som en överföring av 1,5 miljarder från skattebetalarna till de företag som exporterar cellulosan.
Ur ett rent ekonomiskt perspektiv innebär den pågående klimatkatastrofen en enorm risk. De senaste prognoserna pekar på att effekten på ekonomisk verksamhet tidigare har underskattats rejält, och att BNP globalt kan halveras under det kommande halvseklet. Vi får verkligen hoppas att världen inte är en så dyster plats som Nylund målar upp, där ett lands försök att dra sitt strå till stacken för att undvika det värsta scenariot endast innebär att ett annat land gör ännu sämre ifrån sig.
I så fall kan vi ju lika bra kasta in handduken, och jag är säker på att det inte är det budskapet som Svenska lantbruksproducenternas centralförbund vill förmedla. Eller?
Jan Rundt