Vänner, kamrater
Vi har idag samlats här, på en plats där kamrater som dog under 1918 års inbördeskrig och dess efterdyningar är jordvigda. För att minnas dem som dog för sina ideal och sin övertygelse.
Början av 1900-talet var en rörig och instabil tid såväl ute i världen som här i Finland. Folket var på grund av ståndssamhället starkt polariserat – både ekonomiskt, socialt och politiskt. Å ena sidan pöbeln, å andra sidan ståndsfolket. För att utmana den gamla makten och för att kräva rättigheter åt det vanliga folket föddes socialismen och arbetarrörelsen. I stort sett var strävan efter Finlands självständighet det enda målet som man i landet var överens om, men samhällsskiktens inre meningsskiljaktigheter kom i vägen för även den.
Oroligheterna ökade under första världskriget. När det ryska väldet rasade samman i 1917 års revolutioner var den direkta följden i Finland att statsmakten föll i bitar. Det här ledde i Finland till en politisk, ekonomisk och militär kris där man kan säga att samhället föll i bitar. De olika parterna var varken villiga eller förmögna att göra politiska kompromisser, vilket gjorde det omöjligt att handskas med den oro som orsakades av brist på matvaror och arbete. Bristen på demokratisk påverkan – bl.a. frånvaron av allmän rösträtt och reglerad arbetstid ledde till omfattande strejker och ökade spänningar. Eftersom motparterna inte erkände en gemensam ordningsmakt började de bilda sina egna trupper för att övervaka samhällsordningen – borgarna grundade skyddskårer och arbetarna arbetargarden. När dessa radikaliserades och beväpnade sig ökade deras inflytande i jämförelse med de mer moderata krafterna i samhället, vilket tillslut ledde till öppen militär konflikt.
Denna konflikt på våren 1918 krävde under 4 månader fler än 30 000 finländares liv och lika många skadade. Detta under en tid då landets befolkningsantal var ungefär halva jämfört med vad det är nuförtiden. Inbördeskriget, och särskilt de alldeles oproportionerliga hämndaktionerna mot den förlorande parten, ledde till att folket förblev tudelat också efter kriget. Det har sagts att först det gemensamma hotet från öster under vinterkriget förenade folket igen. Trots detta kan ärren från inbördeskriget ännu orsaka friktion och polemik i samhället.
Beskrivande är att av de kamrater som vilar här dog ett par i fånglägret i Ekenäs, medan de övriga avrättades under olagliga omständigheter då styret hade överlämnats till de vita av de tyskar som besegrade de röda trupperna. Motståndarna hade effektivt demoniserats och avhumaniserats, så det ansågs berättigat att genast sätta dem att betala med sitt liv.
Politiska motståndare attackeras med rejält undermåliga uttryck. Till och med i riksdagen använder man ett språk som tidigare skulle ha fått ministrar att avgå. Ända högst upp i maktens borg använder man hänsynslöst lögnaktig retorik och litar på att den främst under borgerlig kontroll varande massmedian ska sjunga dens sångar vars bröd den äter. Eller så litar man på att den kritiska media som ändå finns ska vara så underresurserad att den inte förmår sig göra faktakoller eller undersökande journalistik.
Tyvärr ser jag i dessa händelser alltför stora likhetstecken till vår tid och dess atmosfär. Igen är samhället starkt polariserat.
Efter det senaste riksdagsvalet beslöt sig den ekonomiska högern tvärtemot tidigare uttalanden att alliera sig med extremhögern. Följden har varit att riktigt kalla vindar har blåst under hela regeringsperioden. Intressebevakaren Finlands Näringsliv har bestämt takten när man hänsynslöst avvecklat välfärdsstaten och arbetarnas rättigheter. Käppar har man lagt också i fackföreningarnas hjul. Från folkets svagaste och fattigaste har man tagit av det allra sista de hade på samma gång som man åt de som klarar sig bäst har gett generösa skattelättnader. Man kom till makten genom att lova sätta ett stopp på statens skuldsättning, men istället har man tagit mer lån än i mannaminne. Och till skillnad från den tidigare regeringsperioden – då lån behövdes för att hålla samhället i rullning under pandemin – har man nu ökat statsskulden för att finansiera de rikas lättare skattebörda.
Medan den tidigare regeringen trots pandemin lyckades höja sysselsättningsgraden högre än på många årtionden och dessutom få ekonomin i ordning har vi nu istället den lägsta – den mest obefintliga – ekonomiska tillväxten i hela Europa och den högsta arbetslösheten. När denna “de vuxnas regering” skulle få till stånd 100 000 nya arbetsplatser så har man istället lyckats förlora just så många arbetsplatser. I sig en otrolig prestation. Istället för att man skulle kunna erkänna att högerns traditionella läror helt enkelt inte fungerar för att få landet på fötter igen så skyller man på ekonomiska konjunkturer, Rysslands anfallskrig i Ukraina eller fast USA:s och Israels olagliga attack på Iran samt den oljekris den orsakat. Men förvirrande nog har resten av Europa klarat sig riktigt bra genom allt detta medan vi i Finland kryper på alla fyra.
Av tradition och med stor nytta för vårt lands välmående har vårt samhälle präglats av avtal – att man gjorde överenskommelser mellan olika parter på arbetsmarknaden. Men detta välfungerande system har nu slängts på skrothögen, i ett försök att återgå till gamla tiders ståndssamhälle. Till ett herravälde där arbetarens plats är att stå med mössan i handen och nöja sig med de smulor som faller från överhetens bord. Rättvisa och samverkan kan man strunta i.
Men det finns ett men. Nästa vår ordnas igen riksdagsval och då har vi en chans att rösta in en sådan riksdag som det här landet förtjänar. En sådan riksdag som grundar sig på rättvisa och rejälhet, samt att alla tas om hand. Särskilt de som är svagast och i den största nöden. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Den gamla klassfienden kommer nog att använda alla trick i boken för att det inte ska gå som vi önskar. Man kommer att försöka vända svart till vitt och vitt till svart – ni minns väl tidigare valsloganer som “motsättningarnas tid är över” eller “hjärtat är till höger”? Dessa – påhittade av Samlingspartiet, som valt att titulera sig “arbetarnas parti”. Man kommer igen att försöka svänga diskussionen till att handla om oväsentligheter. Man kommer att skrämmas med statsskuld och invandrare. Och med en granne som alldeles snart ska anfalla oss – trots att den är upp till sina öron med att försöka klara sig vid fronten i Ukraina.
Och därtill måste attacken mot den organiserade arbetarklassen stoppas genom att vi visar solidaritet och går med i fackföreningen i den mån som man ännu inte är medlem i den. I mängden finns kraft! Många donare har gått vilse och övergett fackföreningen till förmån för privata arbetslöshetskassor – eftersom de är billigare. Det löns dock att fundera på varför arbetsgivarna i tiderna grundade dessa. Av sin rena goda vilja? Förstås inte! Avsikten med de privata arbetslöshetskassorna är endast att sänka arbetarnas organiseringsgrad och att på det viset urvattna fackföreningarnas genomslagskraft. ingen privat arbetslöshetskassa kommer att förhandla för arbetarnas rättigheter eller hjälpa dem i deras problem, men det gör däremot fackföreningarna!
Med dessa ord passar det bra att avsluta, på denna arbetarnas egen festdag, 1. maj.
Frihet!
Broderskap!
Jämlikhet!
Nu och alltid.